Vid etablering av vindkraftverk högre än 150 meter krävs högintensiv hinderbelysning. Denna kan upplevas som störande för närboende och krav ställs därför ofta vid tillståndsgivande, att hinderbelysningen ska kunna släckas när inga flygplan är i närheten. Radarstyrd teknik kan lösa detta dilemma, en lösning som Transportstyrelsen gett dispens för men som Försvarsmakten motsatt sig, av orsaker som dock vid en närmare granskning inte bör utgöra några problem.

Flygsäkerhetsaspekterna handlar om att framtida plan kan komma att ha ”stealth-funktion” som gör att de inte upptäcks på radar – och då tänds inte hinderljusen. Försvarsmakten har dock tillgång till en detaljerad hinderdatabas som borde kunna ge info om var vindkraftverken står när stealth-funktionen är påslagen.

Risk för spridning av information handlar om att det skulle kunna vara möjligt att samla info om flygplansrörelser från det aktuella norsk/danska radarsystemet och att informationen skulle kunna hamna i främmande makt, som Norge eller Danmark. Det finns dock sedan länge öppen information om inflygningsvägar till de flesta militära flygfält.

Försvarsmakten hänvisar vidare i sin argumentation till nyligen genomförda tester av ett system för radarstyrd hinderbelysning. Vilka dessa tester är förblir oklart då de som levererar de aktuella systemen inte känner inte till att det har genomförts några sådana.

Svensk Vindenergi föreslår två lösningar när det gäller hinderbelysning. Den första är att Transportstyrelsens krav på hinderbelysning anpassas till internationella riktlinjer. Enligt ICAO, den internationella civila luftfartsorganisationen, räcker det med medelintensivt rött ljus upp till 315 meters total höjd. Den andra lösningen är att tillåta behovsstyrd hinderbelysning, en teknik som används i andra länder och som innebär att hinderbelysningen kan vara släkt när inget flygplan är i närheten.